Kjoii

Ja, rubriken passa igentligen inte in överhuvudtaget.
Det är ju bara ett ordspråk.
O man kan ju inte leva så, även om jag skulle vilja.

Iallafall, snart drar jag upp till Karlskona i två hela dagar och spelar handboll.
Jag skulle hellre varit här hemma.
Jag har fått en anti känsla när det gäller handboll.
Förstår dock inte varför.
Kanske för de nära och kära som man hellre vill spendera tid med.
För man vet ju trots aldrig när ens dag är här.
Men förhoppningsvis för jag några år till.

När jag läser det jag precis skrivit bli jag förvånad av mig själv.
För bara ett år sen så var det inte alls så.
Istället satt jag inne i mina tanka och funderade på var på min arm jag skulle skära.
Men jag tackar sjukt många människor för jag mår så pass bra som jag gör.
För jämfört med innan så mår jag bra.
Men jag hatar ibland när ens förflutna hinner ifatt en.
När man man inte är förbered så hoppar det förflutna på en.
Gud va sjukt jobbigt.
Jag vill inte ha det där hatet inom mig.
 Och jag vill inte vara den osjälvsäkra och fula lilla flickan jag en gång var.

Mitt liv bestod enbart av mig själv och mina grymma tankar och mardrömmer.

Jag vet inte vad jag har för att förtjänat alla dessa underbara vänner jag har.
De gamla och de nya.
För ny är underbara och ni får mig vilja leva var dag.
Tack för ni finns.
Jag älskar er från djupet av mitt hjärta.

För två är starkare än en.
Tillsammans är vi starka.

 

---